Vi är en del av ondskans imperium

Det är ingen idé att låtsas längre. Det börjar bli alltför uppenbart. Vi är en del av ondskans imperium. Ett imperium som består av 28 lysande Europeiska delstater, styrda av en internt nominerad aristokrati i imperiehuvudstaden Bryssel.

Det är klassrådsordförandenas imperium, de lättkränkta och irriterade byråkraternas välde, de som gärna sköljer ner Champagne bakom lyckta dörrar, men inte vill att andra gör detsamma. Det är inte en krigaradel, en köpmannaaristokrati, ett vetenskapligt råd och definitivt inte en folklig församling – utan den lägsta formen av sekreterarvälde. De som fåraktigt tar i hand, kindkysser, kallpratar på byråkratdialekt och sedan hugger i ryggen.

De som gömmer sig bakom paragrafer, regleringar och förordningar, och gör livet svårt och obegripligt för alla andra. De som aldrig ger sig, de som hellre tvingar folket till fler och nya omröstningar tills de slutligen röstar rätt.

Det är en samling människor som inte längre styrs av någon ideologi eller rättesnören, de gör allt i sin makt för att vinna ännu mer makt. De berusas av framgången och inflytandet, av att få audiens hos formalisternas stormästare, att få vandra längs de ändlösa korridorerna i palatset, att få vara en del av allt detta.

De beträder utan skam den purpurröda mattan, färgen som endast är avsedd för Gudarna. De känner ingen skam i kroppen, de känner ingen skuld, de har ingen ånger. De följer bara reglementet, de gör bara vad maskineriet är programmerat att göra. De har aldrig fel, och det finns ingen som kan döma dem, det finns ingen som kan hejda dem.

De lever av andras arbete, de skär allt tjockare skivor av vårt levebröd. De tillför ingenting av värde, de fördelar blott andras värden. De skapar ingenting, de modifierar och perverterar blott andras skapelser.

Hittills har de nöjt sig med att vara irriterande, arroganta och slösaktiga, men nu börjar de bli onda.

Tänk att en dag vakna upp och inse att man bor bakom ondskans murar. Den sida som har fel, de som besitter den undermåliga positionen i framtidens historieböcker.

Vad kunde vi ha gjort annorlunda, vad kunde vi gjort för att vända ödets iskalla vindar? Ack denna ånger, ack denna skuld.

Men när vi gråtit och grämt oss tillräckligt länge, när vi torkat bort de skamsna tårarna, och de rödgråtna ögonen ser klart igen, då upptäcker vi att klockan bara är tio. Tolvslaget har ännu inte infunnit sig. Det är fortfarande två timmar kvar innan sekreterarna ska kröna sin byråkratkejsare; han som trånar efter att upplösa resterna av den splittrade senaten, och sätta världen i brand.

Gillar du det du läser, stöd gärna bloggen. Klicka här.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.