Redan nu, innan Cypern ens fått sitt nödlån, medger tongivande ekonomer att pengarna inte räcker och att landet måste ha mer eller någon typ av skuldavskrivningar.
Samma problem finns egentligen fortfarande i Grekland, och man kan spekulera om de bägge länderna kommer att tvingas lämna eurozonen, eftersom lånen och trojkans pålagor i längden är ohållbara. Krisen riskerar att permanentas, och hämmar både tillväxt och EU-samarbetet.
Finansmannen George Soros menar att många av krisens fundamentala problem skulle kunna lösas med gemensamma eurobonds, nationalekonomen Danne Nordling skriver utförligt om detta. Eurobonds har varit på tapeten förut, men Tyskland har sagt nej, och har genom sin obeslutsamhet förvärrat krisen.
Mycket kortfattat är eurobonds en slags skuldförbindelser som alla medlemsländerna tar på sig solidariskt. Och finanspaktens länder skulle få konvertera hela sin statsskuld till euroobligationer. Konkurshotet skulle försvinna, riskpremierna sjunka, bankernas balansräkningar förbättras liksom de skuldsatta ländernas budgetar genom att räntebördan blev mindre, anser Soros.
Kanske borde tyskarna lämna eurozonen om de inte vill ta tjuren vid hornen och göra något åt problemen som hotar att spräcka hela unionen?
Konspiratoriska röster skulle kunna hävda att det är det tyskarna egentligen vill, att lösa upp unionen och den gemensamma valutan.
Som andra världskrigets förlorare har mycket av dagens EU samarbete påtvingats landet. T o m euron var något som tyskarna vägrade till en början, med Frankrikes envisa förhandlingar gav resultat och tyskarna gav med sig till slut. Nu har Tyskland åter igen blivit Sydeuropas hatobjekt, man jämför Merkel med Hitler, och ser Nordeuropa som en kolonialmakt.
Har vi tappat tron på EU?
Att folket i många länder inte längre bryr sig om samarbetet är uppenbart. Många vill ha tillbaka sina nationella valutor, plötsligt inser man styrkan hos de ”svaga skvalpvalutorna” som man trots allt kunde kontrollera.
Men politikerna då, har de också tappat tron på EU? Ja, man undrar ju. Det händer absolut ingenting, inga steg tas mot en lösning av eurokrisen, den bara fortsätter och förvärras ytterligare.
Snart har vi glömt Cypern, och trojkan måste ta itu med Spaniens banker, och sen står Slovenien på tur, därefter Italien och sedan Frankrike. Samtidigt måste de redan krisdabbade länderna fylla på med mer nödlån och eventuellt skuldavskrivningar.
Det var inte det här vi ville, vare sig med EU eller den gemensamma valutan.
Vi kommer aldrig upp till ytan. Och krisen förvärras ytterligare, då det stora lånelandet Tyskland också riskerar att drabbas då stora delar av landets export går till Europa, samt att problemen i Japan också påverkar ekonomin.
Det räcker med en liten gnista för att hela bygget ska rasa. Om t ex finnarna röstar nej till Cyperns nödlån, då lämnar cyprioterna valutaunionen vilket kan påverka hela samarbetet. Det finns också en risk att det cypriotiska parlamentet röstar nej till förslaget. Och även om alla röstar ja, och det är frid och fröjd i några månader, ja, ni vet vad som väntar. Krisen fortsätter. Och alla lösningar tenderar att bli vackra fraser utan någon förankring i verkligheten.
Förmodligen har Soros rätt, blir det inga gemensamma obligationer så är det kört för euron. Och när våra lokala politiker inser att det är kört, och ingen hjälp kommer från Bryssel, samt att euron dessutom sakta men säkert tappar i värde. Då kommer de att agera därefter. United we stand, divided we fall.
