Vinnare och förlorare, modern ”klasskamp”?


Vi känner alla en ”vinnare”. Det var killen/tjejen i klassen som alltid hade pengar, sålde flest bullar för att finansiera klassresan; de hade finast kläder, en aktiv fritid, och de var givetvis populärast i umgängeskretsen. Föräldrarna hade sommarställe, dyr bil, båt och vacker villa. Efter gymnasiet så kom de alltid in på de bästa utbildningarna på de bästa universiteten. Därefter fick de jobbet vi inte fick, frun/mannen vi inte fick, styrelseuppdrag, frikort på golfbanan och inbjudan till evenemang och klubbar som vi dödliga får stå och köa för i timmar.

Hur tacklar vi andras framgång? Blir vi avundsjuka? Eller inspirererar dessa ”vinnare” oss själva att kämpa ännu hårdare?

Somliga utmålar dessa ”brats” som ett hot, baktalar dem, hotar dem, gör livet surt för dem; kanske till och med skadar dem – i sin iver att skapa en slags universell rättvisa – grundat på en av mänsklighetens mest arkaiska känslor, avundsjukan.

Andra skulle göra vad som helst för att bli vän med dem, stråla sig i deras glans, haka på i deras karriär som en ständigt leende ”sidekick”. Att bli en dylik sällskapshund kräver stora uppoffringar och ibland förnedring, men är egentligen ett utslag av samma brinnande avundsjuka och begär.

En tredje kategori människor ser det hela som en tävling. De tävlar mot ”vinnarna”, gör allt för att bli bättre, och blir en dag kanske själva ”vinnare”.

De flesta ignorerar ”vinnarna”, låtsas som om de inte finns, koncentrerar sig på sitt eget liv, knyter handen i fickan, och småler ibland då de lyckas bättre än dem.

Vad skiljer de stora flertalet från ”vinnarna”? Förvånansvärt lite skulle jag vilja påstå. ”Vinnarna” och deras föräldrar är ofta egna företagare eller chefer. I reda pengar så tjänar de inte särskilt mycket mer än vi själva, men de är engagerade, välinformerade och har en stor bekantskapskrets och stor kontaktyta. De är charmiga, de vet att ett nej inte alltid är ett nej, och att världen inte är gjuten i betong. De glider fram i tillvaron, ofta har de inte särskilt bra betyg, kompetens eller allmänbildning, men de vågar öppna käften, de vågar ifrågasätta, charma, utnyttja sina kontakter och framförallt – de lever i nuet.

Jag vill påstå att detta är den moderna ”klassuppdelningen”, folk som lever och folk som önskar att de levde. Folk som gör och folk som vill göra.

Denna artikel citerades i mittuppslaget av Aftonbladets tryckta upplaga 2006 04 04


Subscribe
Notify of
guest

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

4 Comments
Oldest
Newest Most Voted
Inline Feedbacks
View all comments
Danne Nordling
14 years ago

Det kallas social kompetens. Sådan är ofta viktigare än intelligens och kunnande i dagens samhälle för att få framgång. Men det kan bli problematiskt om samhället till slut inte fungerar så bra genom att för många inte kan något. Är det inte det vi börjar se litet varstans?
/DNg

Anonymous
Anonymous
14 years ago

Det skulle också kunna vara så enkelt att ”vinnarna” ofta är mer driftiga, inte ger upp, helt enkelt är mer driftiga. Till viss del är detta vad Robert sa om att se möjligheter där andra ser hinder, men ren energi spelar också in. / Johan N-P

Manon
14 years ago

Jag förstår din distinktion på klass.

Intressant blogg, jag återkomemr då jag får mera tid!

Håller med danne här också..Vad händer om ALLT går ut på social kompetens? Och ingen kan något? Alla som är kunniga men inte socialt kompetenta? Det nya proletariatet:)?

Robert
Robert
14 years ago

Jag tror egentligen inte på ”klasser”, eftersom det är ett förlegat begrepp. Men om vi ska söka efter spår och tendenser i samhället så tror jag att vår vilja eller driftighet är avgörande i ett samhälle där de stora flertalet har likartade förutsättningar.

Driftighet är inte bara social kompetens. Viljan att lyckas kan i allra högsta grad vara förenlig med skicklighet och goda kunskaper.