Vinnare och förlorare, modern ”klasskamp”?

Vi känner alla en ”vinnare”. Det var killen/tjejen i klassen som alltid hade pengar, sålde flest bullar för att finansiera klassresan; de hade finast kläder, en aktiv fritid, och de var givetvis populärast i umgängeskretsen. Föräldrarna hade sommarställe, dyr bil, båt och vacker villa. Efter gymnasiet så kom de alltid in på de bästa utbildningarna på de bästa universiteten. Därefter fick de jobbet vi inte fick, frun/mannen vi inte fick, styrelseuppdrag, frikort på golfbanan och inbjudan till evenemang och klubbar som vi dödliga får stå och köa för i timmar.

Hur tacklar vi andras framgång? Blir vi avundsjuka? Eller inspirererar dessa ”vinnare” oss själva att kämpa ännu hårdare?

Somliga utmålar dessa ”brats” som ett hot, baktalar dem, hotar dem, gör livet surt för dem; kanske till och med skadar dem – i sin iver att skapa en slags universell rättvisa – grundat på en av mänsklighetens mest arkaiska känslor, avundsjukan.

Andra skulle göra vad som helst för att bli vän med dem, stråla sig i deras glans, haka på i deras karriär som en ständigt leende ”sidekick”. Att bli en dylik sällskapshund kräver stora uppoffringar och ibland förnedring, men är egentligen ett utslag av samma brinnande avundsjuka och begär.

En tredje kategori människor ser det hela som en tävling. De tävlar mot ”vinnarna”, gör allt för att bli bättre, och blir en dag kanske själva ”vinnare”.

De flesta ignorerar ”vinnarna”, låtsas som om de inte finns, koncentrerar sig på sitt eget liv, knyter handen i fickan, och småler ibland då de lyckas bättre än dem.

Vad skiljer de stora flertalet från ”vinnarna”? Förvånansvärt lite skulle jag vilja påstå. ”Vinnarna” och deras föräldrar är ofta egna företagare eller chefer. I reda pengar så tjänar de inte särskilt mycket mer än vi själva, men de är engagerade, välinformerade och har en stor bekantskapskrets och stor kontaktyta. De är charmiga, de vet att ett nej inte alltid är ett nej, och att världen inte är gjuten i betong. De glider fram i tillvaron, ofta har de inte särskilt bra betyg, kompetens eller allmänbildning, men de vågar öppna käften, de vågar ifrågasätta, charma, utnyttja sina kontakter och framförallt – de lever i nuet.

Jag vill påstå att detta är den moderna ”klassuppdelningen”, folk som lever och folk som önskar att de levde. Folk som gör och folk som vill göra.

Denna artikel citerades i mittuppslaget av Aftonbladets tryckta upplaga 2006 04 04